1. staff:

    Tumblr Tuesday: Women’s History Month

    Who Needs Feminism?
    All of us.

    Equality for HER
    Health Educational Rights (HER) has been celebrating WHM (Women’s History Month) with biographical snippets and minimalistic portraits of influential women past and present.

    Women of Library History
    Name some badasses. “The Navy SEALS?” Sure. “B-613?” Maybe. “The Feminist Task Force of the American Library Association?” Fuck yes. Shout out to our Tumblarians.

    Cool Chicks from History
    Chicks have been cool since forever.

    Stop Telling Women to Smile
    An art series letting you know that it’s not okay to tell women to smile.

    Photo via Who Needs Feminism?

    ! ! ! ! !

     
  2. (Source: gastrogirl, via wyldeskye)

     
  3. (Source: trannce, via allasomintedansar)

     
  4.  

  5. LÅT OSS GÅ FÖR LÅNGT

    Lite sådär smått. Lite sådär så att vardagen blir lite fnittrig. Men inget mer. Måste stoppa det där. Måste skriva lite om det, där där ingen ser förutom den närmsta och jag. Jag är inte kär, jag är smått förälskad men vet inte vart det leder än och har inga förväntningar. Det är väl det jag är kär i, spänningen, den smygande glada nervositeten. “När ska vi träffas igen [—-]?”

     
  6. Puppylove <3

     
  7. Det enda jag ifrågasätter är om det verkligen ska kännas såhär när någon, som fått mej må så dåligt under en så lång period, precis tagit steget ur mitt liv. Var är den där bördan som ska släppas från mina axlar? Var är den där magkänslan som säger: “Fan va bra det känns. Bra jobbat.” Det enda jag känner är snaran runt mitt hjärta som långsamt dras åt som en boa runt sitt byte.

     
  8. I hate you, so much.

     

  9. ITS LEGAL TO FEEL

    Världens undergång är här. Eller om den någon gång skulle gå under så är det nu. Förra veckan var hemsk, från måndag-söndag.. non-stop med mej som försökte hålla huvudet högt ute på djupt vattnet men fick i mej totalt tre kallsupar ändå.

    Jag fick influensan söndagen innan och låg i feber, smärtor och gråtandes försökte jag ta kontakt med omvärlden som på ett eller annat sätt verkade neka mej. Jag fick strunta att gå på arbetsutbildningen jag skulle och stressad upp mej för det, hade den högsta feber jag någonsin haft och visste inte vart jag skulle ta vägen så dåligt jag mådde.

    På onsdagen kom mamma hem och först var allt normalt och hon frågade hur jag mådde, “skit” var svaret. Sen började hon säga att hon hade dåliga nyheter och hennes normala min förvandlades till minen som jag känner igen från 2007 då många nära gick bort. Jag greps av panik och började gråta och sa att jag inte vill veta, “säg ingenting, snälla var bara tyst, jag orkar inte, jag vill inte veta” om och om igen medan jag drog täcket över huvudet och visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu, några dagar efter, kan jag ge en mer detaljerad beskrivning (för min egen räkning) av vad som hänt, från början:

    Min kompis Viktor, främst kompis till mina två äldre kusiner, hade bokat en resa till Thailand. Bolaget han bokade hos gick i konkurs och han letade upp en ny biljett. Min kusin hade frågat honom varför han skulle åka dit, och varför det var ett sådant måste men som jag förstod det fanns det inga förklaringar, det skulle bara ske. Han hade stött på en kompis helt random och dem hade catchat up till och hans kompis hade sagt åt honom: “Varför ska du åka dit helt själv? Det verkar ju dumt, det borde du inte göra.” Men Viktor var fast besluten att åka dit medan världen var emot honom eftersom precis när han skulle åka så ställdes hans flyg in och han letade upp ytterligare en biljett och åkte nästan på en gång efter det. Han kom dit på torsdagen (innan onsdagen jag fick reda på vad som hänt) och hann bara vara där tills lördagen då han tydligen skulle ha kommit full till hotellet, så full att dem var tvungna att bära upp honom till hotellrummet. Sen påstås det att han ska ha låst dörren, tagit av sej sina byxor (för han hade dem inte på när han hittades) gått till balkongen, klättrat ut på den och sedan på något sätt ramlat ned fyra våningar och spräckt skallen i en liten gränd. Hela historian är väldigt suspekt då dem säger först att han var så full att han inte kunde gå, och helt plötsligt har han kunnat låsa en dörr, tagit av sej kläder, gått och klättrat? Problemet med det hela är att vi aldrig kommer få veta sanningen då hela Thailands poliser är väldigt korrupta och man kan muta dem enkelt för att hålla tyst så att säga. Det finns saker som är bevis till mord men dem punkterna vill jag inte ta upp här.


    Man kan i alla fall säga att jag hade tur i oturen.. Jag var sjuk och därav hemma och kunde sörja i fred utan att brista på jobbet. Så jag grät ut mitt hjärta. På torsdagen var febern försvunnen och dem flesta tårarna hade runnit på kvällen, så jag bestämde mej för att gå till jobbet nästa dag. Totalt fick jag 1h 30min sömn och mådde skit på jobbet.. Fick gå lite tidigare så jag slappt stressa vidare till nästa jobb då jag bokade upp arbetsutbildningen då. Den skulle vara i 5h men det blev dryga 2h då jag knappt kunde prata och det var helt enkelt ingen idé.. Så jag åkte hem och min fredag försvann på en gång då jag somnade 1h efter jag kom hem…

    På lördagen vaknade jag av att jag fick ett sms av Patrik. Han skulle sovit över på lördagen men i sista sekund bestämde han sej för att ställa in. Detta ledde till bråk då jag är så himla trött på att han gör sådant, för det är bara så himla taskigt och jag hade sagt nej till andra för att jag skulle vara med honom och massa andra saker påverkades också. Så jag ställde honom mot väggen.. igen. Jag sa till honom att det verkligen inte var rätt tidpunkt i mitt liv att göra mej såhär ledsen just nu med tanke på saker som hänt och han sa att han visste vad som hade hänt… Då börjar man ju undra hur killen tänker liksom, om han redan visste men beslutade sej för att splittra mitt hjärta ändå? Så bråket fortsatte på söndagen och det hela slutade med att vi aldrig kommer ses igen.. Vilket också är jobbigt att inse, för jag har kämpat för den här killen så jääääääävla mycket. Så fort killen pep så var jag där, medan jag har fått saker av honom och han har kunnat vara shysst ibland men bara när jag gått ner på knä och bett om det. Jag borde fattat det här tidigare, och jag HAR gjort det, jag förstod det för länge sen men vissa känslor är svåra att ignorera. Egentligen tycker han att vi inte ska ses på ett år, men ett år är en lång tid och vadå ska jag bara: “Hej, vad gör du?” efter ett år. Jag kommer inte göra det.. jag kommer säkert kommit över honom vid det laget och inte vilja ha något med honom att göra för han kommer bara såra mej igen, och igen och igen. Så jag har rentav bestämt mej att det är över för mej, om han säger ett år så säger jag aldrig.. Jag menar, om han hade föreslagit att vi skulle ta 1-2mån ifrån varandra för att andas lite så hade jag sagt okej, fine.. Men ett år… ett år är bara för mycket, mycket händer på ett år och jag tror jag då hellre glömmer honom och går vidare, lever ett liv utan honom än att “sitta och vänta” eller ens gå tillbaka till honom.. Jag skulle kunna skriva ett stort jävla inlägg om hur jag känner pga honom, allt jag har gjort, hur jag kämpat, hur han behandlat mej dåligt (och detta instämmer han i) och hur min bägare nu runnit över. Jag brukar inte säga taskiga saker till Patrik utan bara förklara varför jag är ledsen pga något han har gjort, men häromdagen var droppen och jag sa saker som.. inte som jag längtat efter att säga för jag har aldrig haft någon mening att vara taskig.. men som kändes så skönt. Det kändes så jävla skönt att för en gångs skull bli fly förbannad på honom och säga vad jag tyckte… på ett lite grövre sätt..

    I alla fall.. En skitvecka, och jag har lust att ta livet av mej så att folk fattar att jag är seriös (för det verkar vara det enda sättet) men jag försöker hålla fast och inte låta mej dras ner alldeles för mycket i den här skiten.. Snart är jag här ifrån, snart är sorgen borta, sjukdomen borta och snart är jag säkert över idioten som krossat mitt hjärta tusen gånger om och äntligen förlorat det också.

     

  10. FUCK THIS SHIT

    Jag vet inte ens vad jag ska börja. Kanske enklare om jag kör punkt form?

    1. Man säger inte att man inte tycker om någon person så mycket som han gjorde och sen umgås med personen i fråga?
    2. Visst om du vill smyga runt med mej för din pappa men när det börjar påverka mej och saker som jag har planerat (genom att vi har planerat) tycker jag bara det är respektlöst. Om man säger att man ska träffas, då gör man det.
    3. "Jag smsar dej sen." - Vad tror han när han säger något sådant? Vad tror han att man förväntar sej? Jo, kanske att han verkligen hör av sej. Gjorde han det, nej.

    Måste allting vara så komplicerat, så komplext? Kan man inte bara göra det man säger? Det är inte så svårt att leva upp till, faktiskt. “Vi träffas på fredag” “Okej, bra då gör vi det.” …………. “Min pappa kommer hem, vi kan inte.” URSÄKTA? Ursäkta mej din skitstövel? Är du helt seriös? Eller är du bara dum i huvudet kanske? “Vad rör det dej att jag smyger runt med dej för min pappa?” - Det måste varit den dummaste frågan jag någonsin hört då det obviously gör så att helt plötsligt är planerna för halva helgen bort flugna för en viss person kommer hem en dag tidigare. “Han hatar dej.” - Okej tack, men det roligaste är att när jag säger någon dag senare att han sa så, fick jag svaret: “Va? Nej, det har jag väl inte sagt?” MEN JO TYVÄRR! DU KANSKE SKA TÄNKA INNAN DU TALAR IDIOT.

    Alltså jag är så himla trött att jag inte ens vet vad jag ska säga längre. Känner mej så bortkastad. Så en i mängden. Jag menar, när han säger “folk kommer och går” och drar alla över en kam är det väl något känslomässigt som inte står rätt.. Jag vet inte om jag har rätt men ja: “bekanta kommer och går men vänner blir man fan ledsen över om dem försvinner.” Det känns liksom som om jag bara finns, förstår du? Som om.. det är helt okej om jag helt plötsligt bara skulle försvinna, som om det inte skulle spela någon roll. Hur kul är det att känna så? Och vad har jag att stanna kvar för? Jag, verkligen, hatar det här.

    Jag vet dock inte om jag kan säga att jag hatar honom. Han var ju ändå min pojkvän i 1år 4mån och vet praktiskt taget mest om mej än någon annan. Än hon som träder rollen som min bästa vän? Sen träffar jag honom 3ggr i veckan minst vilket ställer till det ännu mer. Jag kan ju dock säga att jag ogillar honom mer och mer för varje sak han gör som sårar (såklart.) Blir bara så himla trött på att alla gånger jag har gråtit senaste gångerna har varit för honom och saker han har gjort.

    Grund och botten: Jag finns i bakgrunden. Någon han kan plocka fram när han behöver det. Det är varken kul att känna så eller behövligt. Jag gör mer för honom än jag gör för någon annan, och med tanke på hur han behandlar mej anser jag att det inte är rättmätigt. Punkt.